Det här med Känslor.
Det är något jag tänkt mycket på den senaste tiden. Kännslor har inte varit min grej, jag kan inte hantera dem och stänger lixom av. Dock har ju mitt liv varit mestadels sorg och irritation. Sen när jag flyttade till Motala blev jag så mycket mer harmonisk i mig själv, och blev lite förändrad i mitt eget sätt att känna. Livet kändes bättre än på länge. Visst har jag haft konsten att hitta glädje i de små tingen i livet (annars hade jag nog gått under vid det här laget).
Men när det kommer till mina känslor för en annan människa kompis eller respektive har jag alltid haft svårt för det. Släppa in människor på livet är någon av det svåra för mig. Men jag har vissa som har lyckats ta sig in.
Men jag har aldrig haft direkt starka känslor för någon. Inte mer än stor sorg efter dem som tragiskt gått bort. Men det är ingen rolig känsla.
Men så en dag sade det -PANG- och framför mig stod Han med stort H!
Kan ju lugnt säga att mina känslor tog mig med överaskning. Han jag alltid letat efter som jag jag till sist lade i högen med allt annat man tror finns som inte existerar, typ enhörningar.
Men där var han. Han har lyckats komma in i mitt liv fortare än någon annan och jag tycker mer om honom än någon annan och känslorna växer för varje dag som går.
Dock är detta nya känslor för mig vilket gör mig rädd emellan åt, men han är så lugn och har gjort mig modigare och jag känner att jag vågar släppa in det och omfamna det.
